Nu sitter jag uppe själv, mitt i "natten"
Min älskade sambo ligger i vår gemensamma säng och känner sig dålig. Förhoppningsvis har han somnat vid det här lagt. Han behöver få sova ut ordentligt. Det förtjänar han, min älskade.

Tösan ligger i sin egen säng. Också hon är dålig. Snoret rinner och pannan var varm. Förhoppningsvis får hon sova någorlunda bra inatt. Det förtjänar hon, mitt hopp, mitt ljus och min livslust.

Allt jag har idag har de gett mig. Allt jag känner har jag lärt mig känna med hjälp av dem. All den kärlek som finns inom mig hämtar jag ifrån dem. Min familj. Mitt allt.

Det enda jag vill är att alltid få vara nära. Att alltid få känna deras doft. Få lyssna till deras skratt, deras rop och deras sorg. Få torka tårarna när någonting är dåligt. Så skratta tillsammans när någonting är roligt. Få älska när allting är bra.

Alla de känslorna som finns.
De självklara: kärlek, glädje, och lycka.
De mindre uppenbara: tålamodet som infinner sig i vissa stunder, trotts motgångar. Sorgen när någon i familjen mår dåligt. saknaden, viljan att allt alltid vilja vara nära
De oväntade: lättnaden av att få sakna. Viljan att faktiskt få sakna någon och inte alls alltid vara nära. Irritationerna över att allt inte är perfekt, över att jag inte kan vara den perfekta mamman och ge min familj det den behöver. Hatet? hatet mot ett framtida hot, mot ett hot som än så länge bara finns i min fantasi, som kan ta min familj ifrån mig?

Några sista rader innan jag går och lägger mig. Tillägnat min familj.

Ni har gett mig mitt liv tillbaka. Utan er vore jag ingenting.
P - du har lärt mig att älska.
L - du har visat mig meningen med livet.
x- förlåt mig