Snart är hon inte min lila tösa. Inte för att hon nu någonsin varit MIN. jag ÄGER henne inte, så jag får nog omformulera mig där; snart behöver hon inte sin mamma mer. inte lika mycket iaf. Nu vill hon iväg och utforska på egen hand. Kryper fram, snabbare och snabbare för var dag som går. Ställer sig upp mot saker gör hon också. Sen ramlar hon ner och slår sig och då vill hon till mig igen. Och även om det gör ont i mig när hon är ledsen så är jag glad för att hon faktiskt vill till mig, behöver mig och min närhet och all den kärleken jag så gärna vill ösa över henne. Men snart står och går och springer hon, utan att ramla och utan att behöva bli tröstad?

nej usch vilket deprimerande inlägg detta blev! Ska fortsätta skriva någonting roligare så fort jag har snott tösans napp. För den har hon antagligen hittat under soffan eller på något liknande inte allt för dammfritt ställe. Och är man nu så stor att man minsann ska ut och utforska diverse skrymslen och riva i varje lite kabel man kommer över så är man faktiskt stor nog att inte ha napp, inte på dagen!

hon sitter i vagnen nu för tiden. Lägger bara ner henne när hon ska sova på dagen och om hon somna när vi är ute och går. Och går gör vi, en timme per dag. Vill bli av med ?graviditetskilona?;). Eller hur, visst kan man väl fortfarande skylla på de, så här 8 månader efter graviditeten och fastän jag inte gick upp någonting under graviditeten? För ingen behöver ju veta om det, och du ska fan hålla käften om det ;) hihi.

hon har lärt sig säga nått som läter som mamma. Hon kryper omkring och säger ungefär så här: ?mämämämamammämämämamaämäa? . sen att de bara är lek med vokaler och konsonanter och att hon egentligen inte menar ?mamma? har ingenting med saken att göra. Jag är super stolt för de!