Hur känns det att vara mamma då?

Ja hur känns de? hur ska man kunna förklara d för någon som inte har fått barn? Hur ska man kunna förklara magin i de hela?
Innan man får barn så finns ingen riktig kärlek och ingen riktig sorg.
Ibland kan jag se på Liv och börja gråta. För att hon är så fin. Hon är så underbar och jag är så tacksam. De är ren och skär lycka, de är kärlek utan några villkor. De är känslor som är för starka för att kunna namnges.
Det visste jag redan första gången jag såg henne. Första gången jag tog henne i mina armar och kysste hennes blodiga huvud. Då visste jag. Det här var meningen med livet. Henne ska jag älska enda in i döden, och i nästa liv. Hon kommer att förändra hela min värld, hon kommer alltid att komma i första hand.
Hennes leende tar mig till sjunde himlen, de värmer i hjärtat så som ingenting annat kan.
Hennes gråt skär rakt igenom mig, den kan få mig att gå genom eld och vatten, bara jag får trösta.
De är att alltid vilja skydda henne. Att göra allt för någon henne utan baktankar, utan att förvänta sig något i gengäld. De är att inte kunna höra henne gråta utan att rusa och ta upp henne, hålla henne tätt intill, vagga henne, kyssa henne på huvudet och viska såja, såja, mamma är här. Allting är bra. De är att inte kunna se på henne när hon sover utan att fälla en tår.

De är helt enkelt för stort, för magiskt och för underbart.