Ett tag sedan jag skrivit. Har helt enkelt inte haft kraft och ork. Att vara gravid, ta hand om en (snart) två-åring och dessutom vara helt själv på veckorna tar på krafterna.

Illamåendet börjar bli bättre. Vissa dagar tror jag att de har försvunnit helt men sedan återkommer det. Det är fortfarande svårt att äta men jag spyr inte så mkt. Förhoppningsvis kommer matlusten tillbaka. Inte så kul att leva på mackor och godis.

Huvudvärken har blivit värre. Har ont i huvudet så gott som varje dag. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Vill inte käka tabletter jämt och ständigt. Dessutom är alla tabletter (som är tillåtna under graviditeten) slut här hemma.

Tröttheten börjar avta. Visst är jag extremt trött fortfarande. Men inte som i början. Nu kan jag komma ur den där värsta ”koma-tröttheten” fram mot eftermiddagen vissa dagar.

Humöret är också på bättringsvägar. Men vissa dagar är det svårt att inte bli arg. Speciellt när tösan är grinig. Har märkt att hon beter sig väldigt annorlunda mot mig och goben. Med goben är hon för det mesta ”snäll och medgörlig” men när han åker så är hon… inte lika snäll och medgörlig.
Hon testar verklige alla gränser med mig. Jag måste vara med henne hela tiden. Hon river och sliter och stöka mkt mer när vi är själv hemma. Känns så där lagom frustrerande.

Sammanfattning: det börjar bli bättre men det är väl inte helt bra ännu.