Jag hade glömt bort hur jobbigt det var att må illa hela tiden. Och hur jobbigt det är att verkligen inte vilja äta någonting fastän man vet att krabaten inte mår bra av att man ”bantar” (kroppen kan frigör gifter som lagrats i fettet och detta är mindre bra för den ofödda bebisen).  
Bara för att det inte ska bli några missförstånd nu: JAG BANTAR INTE.
Jag kan helt enkelt inte äta. Allt är äckligt, allt får mig att vilja spy. Maten växer i munnen på mig. Det går helt enkelt inte.  

Jag ska få träffa en läkare och jag ska be om att få ”Lergigan Comp” (tror jag det hette) utskrivet. Det var ungefär det första jag sa till min BM när vi träffades för inskrivningen.
Under förra graviditeten åt jag ”Postafen” i några veckor men det hjälpte inte speciellt mkt och det gjorde mig enbart trött. Och pga det vill jag inte prova det igen. Jag är nog trött som jag är. Börjar jag äta dem så kommer jag somna ståendes om vi säger som så.  Och det går ju verkligen inte för sig när jag är själv med tösan på veckorna!

Som tur är så har jag inte behövt spy så där jätte mkt hittills. Hoppas att jag slipper det. Och jag hoppas verkligen att illamåendet släpper (helst utan tablettinverkan) efter v 12.