Idag åkte goben, som vanligt.
Tidigare idag pratade vi om hur lätt den här tiden har varit, trotts allt. Han har vart borta i 6 omgångar och de känns faktiskt inte alls så farligt. Det känns som att han har vart borta 3 gånger, ungefär.
Jag antar att jag blev lite övermodig efter det för när han åkte idag så blev det riktigt, riktigt jobbigt.
Antagligen har tösan börjat lära sig rutinen. Hon förstår nog att han är på väg när han börjar packa och alla väskor ligger i hallen. För den här gången var hon ledsen och grät och ville bara vara i gobens famn. Tidigare hade hon vaknat ”på fel sida” så hon var ju lite kinkig men jag tror endå att hon var ledsen för att han åkte.
Sedan var hon ledsen efter att vi vinkat hej då och gick omkring och sa ”pappa, pappa” hur länge som helst. Gissa om det svider i hjärtat på en. Och det enda man kan göra är att säga ”pappa har åkt till jobbet. Pappa kommer hem snart” men hon är ju så lite så hon förstår inte alls.

Där ett tag övervägde jag verkligen att ringa till honom och säga att han skulle vända om och komma hem och aldrig mera lämna oss. Men det gjorde jag såklart inte. Och nu känns det lite bättre.
Detta är ju bara något tillfälligt. Efter att krabaten kommit så kommer han förhoppningsvis ha fast jobb här i Kalix. Nu får man bara kämpa sig igenom den här tiden.
Det är lugnt, det klarar vi :D