Nu har goben åkt igen.

Vi får se om han kommer hem till helgen eller först helgen efter det.

Så jag är själv här hemma med underbaraste tösan och lilla krabaten i magen. Måste faktiskt erkänna att det är liiite jobbigt emellan åt då stubinen minskat avsevärt och tösans utforskningslust bara ökat. Men hittills har det gått bra. När jag blir arg så stannar jag upp och andas och tänker igenom allt en extra gång och så brukar det släppa.
Men goben har fått ta emot några elaka kommentarer och fått stå ut med att jag fnyst och fräst. Men jag har alltid sagt förlåt efteråt. Och ”jag älskar faktiskt dig”. Jag tror att det är viktigt att säga förlåt och förklara att man egentligen inte är arg på honom utan att hormonbalansen helt enkelt inte har kommit till sin rätta riktigt ännu.

Dessutom är det lite jobbigt då man är så fruktansvärt trött. Och att stiga upp före F*n hjälper ju inte riktigt. Kommer lugnt gå och lägga mig så fort tösan somnat, efter sju någon gång! Haha. Oroade mig faktiskt för hur jag skulle klara av allt själv nu när goben åkte igen men det går. Det är som att jag skärper till mig och knuffar undan tröttheten när jag vet att jag själv måste ta hand om allt. Man har liksom inte tid att vara trött. Den gav man upp i samma veva som man blev mamma! haha
Och tröttheten går över efter några veckor. Det är bara att bita ihop och härda ut. Och tänka på de här fina stunderna när tösan leker fint för sig själv. Som nu. Nu leker hon med sin vagn och Girafferna får åka tillsamman med nappen.

Ja underbaraste tösan och underbaraste goben. Vad skulle jag göra utan dem?