Nu har goben åkt igen. Kvar finns bara en stor hög med disk, damm i hörnen, skitiga strumpor och ett berg av leksaker utspritt över hela lägenheten.  Och vi såklart. Jag och tösan. Hon har haft feber tidigare idag och är dessutom väldigt snorig. Själv är det länge sedan jag var så här trött och var så här öm i kroppen. Det känns som att jag blivit träffad av ett tåg. Men jag försöker tänka positivt. Jag försöker tänka på att det blir jobbigt på ett helt annat sätt nu. Nu har man bara sig själv. Nu är man ensam och nu måste man göra allting själv. Punkt slut. Det hjälps inte. Det finns ingen annan.

Och det känns faktiskt bra. För nu får jag bevisa för mig själv att jag verkligen kan. Att jag klarar av det. Jag kan känna mig stolt när vi tagit oss ur detta levande. Jag kan känna mig nöjd och äntligen kväva Det Dåliga Samvetet.

Nu gäller det bara att ta sig dit. Ett steg åt gången. En dag, en timme, en minut. Sakta men säkert rör vi på oss framåt. Tills vi äntligen skapat en tillvaro som håller. En trygghet som ingenting kan rubba. Med styrka, vilja och kärlek bygger vi upp ett skydd. Jag, tösan och goben. Tillsammans fixar vi det här. Med styrka, vilja och kärlek. Och väldigt många telefonsamtal och sms ;)