Jag vet att jag nämnt detta tidigare men på senaste tiden har jag faktiskt vart väldigt drabbad av detta så nu tar jag upp det igen.

Det handlar naturligt vis om: Det Dåliga Samvetet.

 

Ja, Det Dåliga Samvetet som tvingar en till att bli en bra mamma. Jag själv skulle nog inte kunna leva utan Det Dåliga Samvetet eftersom jag är (eller var, före jag fick barn alltså) lite smålat av mig och gärna vilar lite istället för att göra nytta. Men sådana fasoner är bara att glömma när Det Dåliga Samvetet står och flåsar en i nacken.

 

När Det Dåliga Samvetet egentligen föds går att diskutera. Vissa påstår att de har haft det redan innan de födde barnet, vissa påstår till och med att de har haft det innan de blir gravida. Men pyttsan säger jag! Kanske är det en släkting till Det Dåliga Samvetet de stött på innan graviditeten?

Min teori är i alla fall att Det Dåliga Samvetet börjar sin livsbana i samma stund som plusset på stickan visar sig. Men nu är det en outvecklad varelse vi pratar om. En lite hjälplös lite krälande grej som egentligen inte kan göra någon större skada. De flesta kan vid det här laget blanda ihop Det Dåliga Samvete med Ångesten. Det är alltså två helt olika saker.

 

Hur som helst så anser jag att Det Dåliga Samvetet utvecklas i takt med barnet i magen och faktiskt är rätt oskadligt fram till efter förlossningen.

I början märken man Det Dåliga Samvetets små inlägg (tex med frågor som ”ammar bebisen som den ska nu”, ”ska bajset verkligen se ut så där?”, ”är det verkligen normalt att vara så där fet efter förlossningen?” osv) men de flesta kan ignorera de med hjälp av alla lyckohormoner som kroppen producerat.

 

Efter några veckor hemma så har Det Dåliga Samvetet utvecklats och kommer igen med full kraft.

Man blir pepprad med frågor som ”är du nu helt säker på att du sak ge barnet napp?” och ”tror du verkligen att svärmor kommer tycka om de där nygräddade bullarna, nog borde de väll knådats i 10 min till?”.

Ja Det Dåliga Samvetet kör över en totalt med alla krav och måsten. Man får inte en lugn stund. För alltid är det ju någonting. Och om det nu vore så att man faktiskt har lyckats tvätta, stryka och vika, dammsuga, dammtorka och skura, plocka, sortera och lagra, laga mat, baka fika och diska så har man ju utomordentlig med tid till att fundera på om det verkligen är säkert att ha babyn i gåstolen eller inte.

 

Och efter ungefär ett- ett och ett halvt år så ska man ju börja återgå till arbetslivet. Eller skolan. Och om du trodde att Det Dåliga Samvetet skulle stanna kvar hemma när du lämna ungen på dagis så får du tänka om! För ”hur har du mage att lämna ditt käraste hos någon annan, det går väl inte för sig?”. men tro inte att du kan stanna hemma heller, för där är Det Dåliga Samvetet som värst! ”inte ska din man slita och försörja dig när du går hemma och lallar på!”.  

Sen att de där ”lalla på” innebär att man har hunnit vara ute och sprungit 7 km, gjort morgongröt till barnet, tvättat och diskat, sminkat sig, vart ute och lekt och sedan kommit in igen för att slå igång en ny maskin innan klockan ens blivit 11 är ju en helt annan sak.

 

Ja Det Dåliga Samvetet är ett helt otroligt fenomen!

Hur ska man då överleva det?

Mitt bästa råd är att helt enkelt acceptera att det finns. Man kan inte bekämpa någonting man inte har accepterat.

 Accepter att det gör dig till en bättre mamma men se till att inte lyda slaviskt. Välj vad som är viktigast och håll dig till det. Och glöm inte bort att det nästan aldrig går att göra Det Dåliga Samvetet helt nöjd. F

Om inte annats så kanske man kan prova med öronproppar?