Nu har den första natten passerat och vi har överlevt!
Visst var det jobbigt att sova själv i en stor dubbelsäng som faktiskt är gjord för två. Och visst var det jobbigt att tösan vakande två gånger för att äta och för att få blöjan bytt men det kan jag ta. Hellre två gånger än tre gånger! Men att katten dessutom väckte mig två gånget, en gång för att få mat och en gånge för att få komma ut, stör mig faktiskt ganska mycket! Men vi överlevde natten och alla mår bra.
 Det jag var mest rädd för var ju ensamheten och rädslan som brukar följa med den. Men de känslorna klarade jag mig undan igår. Faktiskt. Otroligt nog!

Pratade med goben i telefon i över en timma igår. Han hade det ok där borta. Gubben han skulle dela stuga med och arbeta med var inte där. Och när jag pratade med honom i morse så visade det sig att han fortfarande inte kommit. Han vet inte riktigt vad han ska göra för han vet ju inte vart hans arbetsplats ligger eller vad hans arbetsuppgifter består av! Det skulle ju gubben hjälpa honom med. Men han skulle klä på sig och ringa sin chef (som är placerad här i K) och höra med honom. Han är så duktig. Jag är så stolt över honom. Min gobe, min älskade, mitt allt!

Nu ska jag själva samla ihop mina matteböcker och allt sådant. Tösan ska ju på förskolan och själv ska jag på mattelektionen.