Jag tror många reagerar på det faktum att vi söver vår 1,5 åring i famnen. Många verkar tro att det är en bekvämlighetsgrej eller att vi helt enkelt är veka föräldrar. Men det är inte det de handlar om, inte för mig i alla fall. Visst är det bekvämt och visst är det jobbigt att lyssna på när hon skriker, det kan jag hålla med om. Men jag tänker så här: om jag (Mia 22 år) tycker att det är jobbigt att somna själv och alltid vill ha goben bredvid mig, och helst ska han dessutom stryka mig i håret, hur ska jag då kunna begära att en 1,5 åring ska kunna somna själv instängd i ett mörkt rum? Ibland går det jättebra att bara lägga henne i sängen på kvällen och hon somnar själv men börjar hon skrika då tar jag/goben upp henne. Hon skriker inte för att vara dum. Hon skriker för att hon känner sig rädd och övergiven. Och även om JAG vet att det inte kommer hända nått, att jag inte har övergivit henne bara för att jag lagt henne där så vet ju inte hon det. Hon reagerar bara på de känslor som infinner sig hos henne. Ungefär som med folk som är rädd för spindlar; man vet att spindeln (i 99,9 fall) inte är farlig men man blir endå rädd/får panik. Och nu är det vuxna människor vi talar om, som inte kan kontrollera sina känslor för en lite spindel! Så om vuxna människor inte kan förstå att spindlar i Sverige inte är farliga, hur ska jag då kunna kärva att min 1,5 åriga dotter ska försåt att jag inte överger henne och att hon inte ska vara rädd när jag lägger henne ensam i ett mörkt rum? Dessa känslor kan jag inte ignorera. Så enkelt är det. Jag vill lära mitt barn att jag finns där för henne när hon är ensam och rädd och behöver mig/goben. Tids nog, med hjälp av massvis av trygghet och kärlek, kommer hon lära sig att somna själv. jag tvivlar starkt på att vi kommer få sitta med henne i famnen när hon är 18 år.

Detta är inte menat som kritik mot dem som vill få sina barn att somna själv i sängen. Detta är bara en (ganska utförlig) förklaring till varför jag/vi gör som jag/vi göra. Alla gör det de anser att är bäst för deras barn. Alla barn är olika och har olika behov. Jag anser att mitt barn har ett stort behov av närhet och därför tillfredställer jag det behovet.

mitt liv - mitt allt - min kärlek