Nu sitter jag uppe med krabaten. Gissa vem som kommer vara slut imorgon, eller jag menar idag, eller jag menar på dagen. Alltså jag kommer vara trött då goben åker iväg till jobbet. Igen.
Han har jobbat 06.30-20.00 hela veckan. Igår var det 06.30-16 och idag/imorgon/på dagen (eller hur 17 man nu säger) vet jag faktiskt inte.
Sedan väntar en till arbetsvecka, mån-fre. Med eller utan övertid. Jag vet inte. Men nästa helg borde han vara ledig. Det skulle vi behöva, båda två.

Det är tungt. För oss båda.
Goben har ett väldigt fysiskt arbete. Dessutom har han knappt träffa barnen på morgonen innan han åkt och när han kommer hem på kvällen har de redan lag sig.
Jag är själv med barnen. Frukost, lunch, middag, kvällsmat och gärna något mellanmål. Nattning och vila för dagen. Bad/dusch, tandborstning och rena kläder. Disk, tvätt och städning. Magknip, myggbett och blåmärken som ska plåstras om.

Det är tur att det bara är såhär under en begränsad tid. Vi klarar av det. Vi har varit med om värre. Som när goben var borta heeela veckorna i Katrineholm. Eller som när han arbetade i Umeå och jag var hemma själv med tösan och hade 39 i feber och ingen hade möjlighet att komma och hjälpa oss. Det var tufft, men vi överlevde. Vi klarade oss och blev lite, lite starkare. Härdade.

Man ska vara tacksam. Tacksam för att man har ett arbete. Tacksam för att man faktiskt kan välja att arbeta övertid så man får in mer pengar om det är de man behöver.
Goben har 2 veckor kvar. Sen får vi se.
Kanske blir han hemma några veckor igen? Då kan vi passa på att bara vara. Och shoppa höstkläder, tillsammans, till hela familjen innan nästa grej dyker upp.