förlossninge med tösan
Förlossningen startade den 24 februari. Hela dagen hade jag varit väldig tjurig och less, hade ju gått en hel vecka över tiden! Goben ville att vi skulle åka och hälsa på hans syster man jag VÄGRADE. Jag var inte på humör för något socialt umgänge.
På kvällen gick vattnet, just efter att goben åkt till affären, och jag ringde till sundebyn. De sa att vi kunde komma in för kontroll, men att de inte var bråttom. Och att jag skulle ha en handduk mellan benen, helst en mörk en. Goben var som sagt på stan för att handla på Ica och köpa snabbmat. Ringde till honom och sa att han kunde handla men att han skulle skita i grillen. Hade börjat packa väskan rätt så tidigt, så jag var bara tvungen att plocka ihop de sista, journalen, id-kort mm. Hade allt uppskrivet på en lista. Så där sprang jag omkring med en handduk mellan benen och fixade när Goben kom hem.
Vi åkte iväg. Det var mörkt ute. Och snöstorm. En riktigt rejäl en! Allt kändes väldigt mysigt. Känsla var så speciell och jag tror aldrig jag kommer få uppleva den igen.
I flera veckors tid hade goben sett till att ha bilen fulltankad. Men just den här kvällen hade han glömt fylla på tanken! Så vi stannade och tankade före vi åkte iväg mot Sunderbyn. Men det gjorde mig ingenting. Jag hade ju inga värkar.
Sedan stannade vi på OK eller vad de nu är i Töre och köpte varsin korv. Goben fick äta halva min eftersom jag mådde illa och egentligen inte var speciellt hungrig. Vi stannade också till vid någon mack ganska nära Luleå och köpte godis och en vattenflaska. Så vi hann alltså med 3 stopp på vägen mot förlossningen. Mellan det 2:a och det 3:e stoppet hade jag börjat få lite småont, nästan som mensvärk.
Sedan körde vi fel och var nära att fastna i all snö, men tillslut tog vi oss fram till parkeringen.
När vi kom fram till sjukhuset hade jag som sagt börjat få lite värkar. Men med väldigt stora mellanrum och jag kände inte av dem så mycket. Vi fick vänta i hallen på en bm (barnmorska).
”men du, de är ju kattungar här” kläcker goben ur sig mitt i allt!
”öö, nej. Det är ju en bebis som skriker” blev mitt svar. Jag tror han äntligen tillät sig att vara lite förvirrad. Stackaren hade ju vart fullt koncentrerad på att köra rätt i snöstormen och när han väl slappnade av så blev det lite… lite fel. Haha.
Vi fick gå in i ett rum och de gjorde en ctg kurva på mig som knappt visade någonting. Men de kunde iaf konstatera att det var vattnet som gått (det hade runnit igenom byxorna, trotts handduken). En mindre trevlig upplevelse.
mäter första ctg kurvan
Men pga svaga värkar så ville de skicka hem mig! Jag tror hon (BM) märkte att jag inte ville hem så hon (eller så kanske jag sa de, kommer inte ihåg) fixade så att vi fick ta in på patienthotellet. Innan vi gick så fick vi med oss gigantiska bindor, för att inte vattnet skulle blöta ner allt! De rann ju rätt rejält. Så då var det bara att leta ätt på rummet.
på patienthotellet
Goben åkte iväg till nå OK eller Statoil och köpte macka och lite annat ätbart. Jag hade inte ätit ordentligt under de senaste dagarna och kände att de kanske skulle vara bra att ladda upp lite. När han kom tillbaka tittade vi på tv och jag försökte äta. Det gick väl sådär. Kommer inte riktigt ihåg vad som gick på tv:n men tror de var någonting som sög rätt rejält och mackan smakade inte riktigt…
Sen skulle vi sova. Tyvärr gick det inte så bra för min del, började få mer och mer ont. Egentligen visste jag att de bästa hade vart att slumra till ett tag. Men jag var ju så spänd, ville se vad som skulle hända härnäst. Goben sov, han hade somnat rätt fort, och jag satte mig i duschen ett tag. Det hjälpte lite. Kom ut ur duschen och försökte lägga mig ner för att vila men det gjorde ondare när jag låg ner. Gick i duschen igen men nu började det göra riktigt ont.
Efter ett tag vaknade Goben, eller var det jag som väckte honom? Kanske vaknade han för att jag inte riktigt kunde sitta still pga värkarna. Han var vaken ett litet tag och sedan bestämde vi oss för att gå till förlossningen igen.
andra ctg kurvan
Vi visades in i ett annat rum, det rummet som skulle bli ”vårat” rum. Fick vänta på en Bm ett tag och hann ha några värkar, men tog aldrig tid på dem.
De gjorde en ny ctg kurva och jag fick stanna. BM sa att hon tyckte att jag andades bra igenom värkarna. Jag måste erkänna att jag blev glad, och lite stolt! Frågade om de inte skulle kolla hur öppen jag var (var ju sjukt nyfiken!) och hon sa att de inte skulle göra det ännu pga riks för bakterier eftersom vattnet gått.
Hon frågade om jag ville bada, och det ville jag. Det var rätt så skönt, och goben satt bredvid badkaret. Men jag trivdes nog inte så länge där. Det var lite svårt att hitta en bekväm ställning. Fick ta på mig en sådan där fin sjukhus ”klänning” och nättrosor med en gigantiska bindan/blöjan i (pga vattnet). Vi gick in i ”vårat” rum igen. Bm frågade om jag ville ha lustgas, värkarna hade börjat bli svåra nu. Fick lustgasen, men jag tyckte att det var riktigt jobbigt att andas i den, för den tekniken jag använt först fungerade inte när man skulle andas i masken. Lustgasen var på det lägsta, som jag bett om.
Efter ett tag gick nattpersonalen av och morgonpersonalen kom. En jättetrevlig BM och en som studerade. Tyckte jättebra om dem båda! De kolla hur öppen jag var, och det var bara 3-4 cm. Blev lite besviken, tyckte det hade gått ganska länge. Och att de endå gjort rätt ont, borde jag inte ha hunnit öppna mig mer? De höjde lustgasen lite, som jag nu lärt mig andas med men jag tyckte inte det hjälpt endå. Men lustgasen hjälpte mig att fokusera på att andas när jag hade värkar, fick någonting annat att tänka på. Efter ett tag frågade de om jag ville ha edn. Egentligen hade jag nog kunnat vänta lite med det, men jag sa endå ja. Bättre för tidigt än för sent!
Efter ett tag kom en man som skulle lägga den på mig. Det var jobbigt. Skulle ligga ner på sidan och kuta med ryggen och jag var så rädd att röra mig. Har ju läst att man kan bli lam om man rör sig när de sticker en. Fick värkar medan de höll på. Och efter ett tag var jag tvungen att fråga om de var ok att röra sig. Det var det och de var skönt att byta ställning. Kommer ihåg att jag aldrig hälsade på narkosläkaren när han kom. Kommer inte ens ihåg hur han såg ut och enda anledningen till att jag nu i efterhand kan säga att det var en han är för att goben har berättat det. Måste ha vart rätt borta av smärtan vid det laget. Kommer inte ihåg om det gjorde ont när de stack mig med nålen. Goben tyckte iaf att nålen var lite läskig och han tyckte jag skulle vara glad som inte såg den! Haha.
bevis på att goben också var med, haha
så här såg ctg kurvan ut via skärmen. den nedre är värkarna
Goben var iväg några gånger också. En gång för att skriva ut oss från patienthotellet och en gång för att parkera om bilen. De gångerna stannade hon som studerade hos mig och det är jag väldigt glad över! Ville inte vara själv när jag hade ont, kände mig rätt så försvarslös.
Blev pissnödig ganska snart efter edn så de tappade mig på lite urin.
Fick en gåstol att stå mot efter ett tag. Tyckte de var lite jobbigt, hade hels velat lega ner men snäll som jag var så ställde jag mig lydigt upp. Var tvungen att gå på toa, men de var svårt, med droppen och allt. Huva. De satte in värkstimulernade efter ett tag. Och så var det något som var satt på bebisens huvud också, så de kunde se att h*n mådde bra där inne.
Efter ett tag så kolla de hur öppen jag var igen, typ 4,5 cm. SUCK. Less!
Stod mot gåstolen och andades i lustgasmasken. Goben fick nog också prova, men den var ju rätt svag så jag tror inte han kände av den.
Vi fick mackor att äta, men Petri fick äta mina. Spydde två gånger också. En gång i början och en gång mot slutet.
Efter ett tag kändes det som att det gjorde så ont, så ont, så ont… de kände efter hur öppen jag var och jag var öppen 10 cm! Det gick rätt fort mellan 4,5-10! Inte konstigt att jag tyckte det gjortde SÅ ONT mot slutet.
Hade krystvärkar i ca en halv timme innan jag börja krysta aktivt. Krystade i ca 1,5 timmar! Prövade stå på knä men jag orkade inte. Förlossningen hade ju endå pågått ett tag och jag hade inte ätit på över 24 timmar. Så jag fick halvligga ner i sängen. Goben fick snällt hålla sig vid mitt huvud, vilket han fått order om redan i v 12, typ ;).
Efter ett tag hängde bm över min mage för att hjälpa till att trycka ut henne, men det gick inte riktigt. Det kändes som att varje gång jag fatta hur jag skulle krysta så tog värken slut. Det var så jobbigt, jag var så trött. Tillslut hota de med sugklocka. Och det är en av de sakerna jag vart mest rädd för under hela graviditeten! Jag ville verkligen inte bli förlöst med sugklocka så tillslut kom hon ut! Kommer ihåg att det brände och sved helt otrolig när huvudet var på väg ut.
Fick upp henne på bröstet och jag grät en skvätt. De var så… ja jag vet egentligen inte vad jag ska säga.
Moderkakan ville inte komma ut. Försökte krysta, men den ville inte. De la akupunktur nålar på mig men det hjälpte inte heller. Tillslut fick jag någon tablett eller nått och sen kom den. Hade ju nästan hunnit bli orolig för att de skulle behöva operera ut den. Hon som studerade till BM frågade om vi ville se men de ville vi inte. Vi var upptagen av vårat lilla undervärk! Och jag var rejält trött.
nybliven mamma
Hade spruckit lite. De skulle sy, bara några stygn. Då sa jag att de faktiskt fick höja lustgasen för annars skulle jag dö! Och satan vad yr jag blev när jag andades in gasen! Kommer ihåg att jag inte kunde fokusera blicken, allt var suddigt. Goben höll tösan i famnen medan de sydde ihop mig.
stolt nybliven pappa
Vårt lilla underverk vägde 2870 g och var 48 cm lång. En rätt liten en med andra ord, fastän jag gått över tiden.