Imorgon är det begravning. Det känns tungt. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ta mig igenom det, hur jag ska kunna låt bli att bryta ihop.
Jag hade behövt tid. Tid till att tänka. Tid till att sörja och gråta. Tid till att ta igen lite sömn.
Men istället har jag (vi?) fyllt ut föregående vecka med en massa gäster, blåbärsplockning, besök, städande,  plockande och ändlös vardag fylld av 1000-tals små saker att tänka på. Full fart från morgon till kväll. Ingen tid till eftertanke. Ingen tid till sorg.
Nu kommer det ikapp. Nu kan jag inte sätta mig ner utan att allt tårarna väller upp. Sorgen river i mig. Den knäcker mig och snart bryter jag ihop.