Det känns så konstigt. Sorgen. Att sörja.
Hur gör man? Hur hanterar man sorgen? Hur sörjer man och hur hanterar man andra som sörjer?

I dagens samhälle är det inte ok att gråta. Barn lär sig snabbt att man inte ska sörja. Man ska vara glad. ”såja, såja, torka tårarna så hittar vi på något skojigt”, ”inte ska du vara ledsen för det där”, ”tänk på att det finns andra som har det värre” osv.
Sorg och tårar anses som någonting negativt. Oattraktivt. Fast egentligen är det väl rätt naturligt? Borde det inte vara lika acceptabelt som glädje och skratt?  Det ena kan ju inte finnas utan det andra. Men måste det ena alternativet vara negativt? Skulle det inte vara bättre om det var naturligt, en del av livet… Jag tror inte folk idag skulle må så dåligt om de vågade släppa ut sin sorg. Om man tillät sig att sörja ordentligt, istället för att stänga in det.

Det märks så tydligt hur svårt de är med sorg. Folk undviker den som sörjer, den som gråter. Man vet inte vad man ska göra eller hur man ska bete sig. JAG vet inte hur jag ska bete mig inför en sörjande människa. Det är någonting jag aldrig har fått lära mig. Och det är någonting jag väldigt sälla behövt kunna. Jag har varit förskonad. Eller har jag bara varit blind och inte sett sorgen hos andra? Eller är det så att folk som sörjer faktiskt drar sig undan?
Helst av allt vill jag ha min sorg ifred. Kanske är det för att den är så färsk. Eller så är det för att jag helt enkelt inte vet hur man delar sorg med andra. Eller kanske är det så att jag är rädd att bli avvisad, därför att sorgen är så förbjuden i dagens svenska samhälle?