När krabaten kom till jorden.

Jag vaknade vid 05 den 16 juli. Hade gått 12 dagar över tiden och var så otroligt less. Försökte fortsätta sova för jag var så trött. Jag hade inte kunnat sova ordentligt på flera veckor. Jag småslumrade i en halvtimme. Då vaknade jag av en värk. En förvärk tänkte jag. Eller? Det gjorde ont, ondare än de andra 2776656 som jag haft de senaste veckorna.

Jag steg upp och började småplocka här hemma, som jag alltid gör på morgonen. Plockade undan disken. Plockade undan kläder som låg på golvet. Plockade undan böcker, tidningar och allt som låg ”fel”.
Jag var fortfarande osäker. Var det på riktigt nu? Det var så länge mellan värkarna. Hela 12 min kunde det dröja. Men när de väl kom så gjorde de ont, så ont så jag var tvungen att stanna och andas. In och ut. Djupa andetag. Andas och slappna av. Andas djupt ner i smärtan. Smärtan är positiv, smärtan för dig närmare barnet.

Jag gjorde frukost, polarmackor tror jag det var, och kokade kaffe. Försökte äta och dricka men det gick inte så bra. Vid halv åtta ringde jag mamma och sa att jag trodde det var dags. Att jag ville att hon skulle komma men att de inte behövde skynda sig.
Sedan väckte jag goben. Han åt mackorna som jag lämnat.
Tösan låg fortfarande och sov. Jag smög in i hennes rum och packade en övernattningsväska som hon kunde ta med sig till mormor. Jag hade skrivit en lista på allt hon behövde med sig för flera veckor sedan.
Jag packade resten i vår förlossnings/bb-väska. Tänk att äntligen få packa i de sista. Den hade ju stått där i spjällsängen, halvfärdig, så länge. Och väntat. Väntat på just den här stunden.
Men jag var fortfarande osäker. Det var så länge mellan värkarna. Men när de väl kom var jag helt säker på att de var på riktigt. Det gjorde ONT och de höll i sig. Jag lutade mig mot soffan, mot bordet, mot hyllan eller vad som nu fanns närmast och lutade överkroppen neråt. Sedan vickade jag på höften. Höger, vänster, höger, vänster och andas. Aaaandas djuuupt. Och slappna av.
Goben hjälpte mig att packa. Allt kändes lite… kaotiskt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra och jag orkade inte berätta det för honom.

datorn, skötväskan och vår förlossningsväska


BF+12

Jag ringde BB. Sa att jag hade värkar och att det gjorde ont. Sa att vi skulle komma in men inte riktigt ännu. Jag ville vänta så länge som möjligt.

Mamma kom. Och min yngsta lillasyster. Hon och tösan åt frukost. Mackor med korv. Jag hade ont.  Sa till mamma att vi skulle vänta med att åka in så länge som möjligt. Lutade mig mot köksbordet och andades mig igenom smärtan. Mamma tyckte vi skulle börja åka in. Jag höll med, i smyg.
Mamma och lillasyster tog med sig tösan. Efter att de gått kontrollerade vi att allt var med, sedan gick vi mot bilen. När vi närmade oss den kände jag hur en värk började komma. Smärtan som långsamt blev intensivare. Jag fick bråttom. Ville nå fram till bilen innan den nådde toppen. Sedan stod jag där och andades.


på väg till bilen, men först måste han dubbelkolla så dörren blev låst


på väg till bilen

Vi satt i bilen. Startade den. Kom på att vi skulle tanka. Det var ok, det var inte så bråttom. Vi åkte iväg. Vi kom på att någon måste ha nyckeln så de kan kolla till katten. Goben fick vända och lämna nyckeln hos sin mamma.
Jag var fortfarande osäker. Var så rädd att de skulle avta när vi kommit fram, att CTG kurvan inte skulle visa någonting.
Varje gång en värk kom blev jag tyst. Jag bad goben vara tyst. Jag vill koncentrera mig. Andas, slappna av, andas, slappna av. Det gjorde ont.


tankar, på samma ställe som när vi skulle åka in när tösan skulle födas

Väl framme fick jag en värk utanför bilen. Sedan en till halvväg. Jag stod lutan mot en stolpe och andades. En kvinna passerade och log mot mig. Hon visste nog. Hon hade nog själv fött barn. jag tror hon höll en lite flicka i handen, men jag minns inte riktigt. Men just då tänkte jag att hon hade fött en flicka, som var stor nu.
Jag fick flera värkar inne på sjukhuset, på väg in mot förlossningen. Under sista värken, innan vi nått fram till förlossningen, passerade en BM. Goben viskade att de var henne vi hade när jag födde tösan. Jag kunde inte minnas de, jag hade för ont.
Vi blev insläppta och jag fick en till värk. Vi blev visade in till ett förlossningsrum. Inte det där lilla rummet som vi fick gå in i när jag skulle föda tösan, där de övervakade innan de skrev in oss. Nej vi fick gå in till ett riktigt rum på en gång. Klockan var 09.


på väg in till sunderbyn

sunderbyns sjukhus

En BM kom och satte fast CTG grejen. Det var lite jobbigt. Det var svårt att ligga ner. Det gjorde ont. Goben höll min hand. Jag slappnade av.
De undersökte mig och jag var öppen 5 cm och jag blev så glad. De skulle inte skicka hem oss. Samtidigt visste jag att nu hade jag det värsta framför mig.


ctg kurvan mäts

Hon frågade om jag ville andas lustgas. Jag svarade att jag ville ha den, men på lägsta nivån. Jag sa att jag var rädd för att de skulle behöva sy mig efteråt, de gjorde så fruktansvärt ont sist. Jag ville ha lustgas om de skulle sy. Bm förstod och gav mig lustgasen. Jag andades. Munnen domnade bort. De stack till i läpparna. Det gjorde ont och jag andades ännu mer.
Bm frågade om jag ville ha en sådan där sak att stå mot. Det ville jag. Hon kom in med den. Jag lutade mig mot den och andades lustgas. Bm lämnades oss.
Goben sa att de var henne, Bm, vi haft sist. Jag bad honom ringa på klockan och sedan bad jag Bm höja lustgasen. Det gjorde för ont.  Mellan en värk sa jag åt henne att hon var med då vi födde vår första dotter. Hon blev glad och sa att hon tyckte att hon kände igen oss. Vi pratade lite om min förra förlossningen. Konstaterade att jag tagit eda, men att jag inte ville ha det den här gången.

sliten, Bm ska fixa lustgas åt mig

fått in saft

goben dokumenterar att han också var med

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag bad BM höja lustgasen. Många gånger.
Jag minns att jag svamlade om elefanter och en tråd då den var på nästhögsta nivån.
Kunde inte slappna av någon mer. Smärtan var inte positiv. Den var bara ond.
Efter att de höjt den på max höll jag på att svimma. Det började snurra alldeles för mkt. Jag försökte få goben att förstå att han var tvungen att ringa på Bm. Började få panik. Tyckte mig se i gobens ögon att han också fick de.  Det svartnade för ögonen och jag satte mig ner. Goben förstod vad jag ville. BM kom in och förstod att jag fått lite för mkt lustgas och sänkte den.
Jag andades intensivt i masken. Tryckte den hårt mot ansiktet. Var rädd att knäcka näsan.
Jag kommer ihåg att jag hörde BM säga ”nu gör det ont” åt goben när jag andades som mest in i den där masken. Och det gjorde det. Det gjorde så förbannat ont.

Värkarna ändrades. Jag sa att jag inte trodde det var så länge kvar. Det trodde inte Bm heller. Goben gav mig vatten, saft och energidryck. Jag försökte dricka mellan värkarna.
Öppnade sjukhusskjortan. Ville att de skulle vara klart när krabaten kom.
Jag la mig ner och de undersökte mig. Jag har helt öppen. Vattnet gick. Jag sa att vattnet gått. Bm bekräftade det.
Jag ville resa mig. Ville upp på knä. Goben och Bm hjälpte mig. Tryckte masken hårt mot ansiktet när värkarna kom. Andades.
Paniken kom. Det gjorde för ont. Jag kunde inte. Förstod inte vad kroppen ville att jag skulle göra. De stängde av lustgasen och slog igång syrgas. Sa att jag inte kunde krysta. Bm sa att vi kunde vänta. De ville inte att jag skulle andas lustgas. Tror att krabatens hjärtljud gick ner. De förklarade att de skulle slå igång syrgas i masken och att jag skulle andas det istället.
Goben fortsatte ge mig vätska och påminde mig ständigt om druvsockret som låg i väskan, precis som jag bett honom göra när jag satt där hemma utan värkar. Men just då, mitt i all smärta, kunde jag inte bry mig mindre om det där jävla druvsockret.
Ville lägga mig ner igen. De hjälpt mig ner. Fick lägga mig i gynställning, som när jag födde tösan. De kändes tryggt.

står på knä i sängen och andas lustgas

11.30 började jag krysta igen. Det gjorde ont. Jag hade ingen kontroll över mig själv. Jag skrek. Kommer ihåg att Bm försökte lugna mig. Hon sa att jag inte skulle dö. Hon trodde nog att jag hade dödsångest men det hade jag inte. Hade bara panik för att jag förlorat kontrollen över kroppen. Jag spände mig så fruktansvärt mkt och klarade inte av att krysta. Jag ville ha snitt. Fick ett nej. Försökte krysta. Försökte att inte skrika, jag skrek ju inte när jag födde tösan. Men det gjorde för ont. Jag skrek.
Bm frågade om hon fick spraya bedövningsspray. Sa nej. Hade hört att de skulle göra jätte ont. Hon sa att de skulle hjälpa. Sa ja. Det gjorde inte ont.
De kallade in en till Bm som hjälpte till genom att trycka på magen. De gav mig någonting (värkstimulerande?) i nålen på armen. Förstod att de började bli bråttom.

nålen i handen

Och tillslut kom han. Klockan var 11.57. Allt var tyst. Frågade varför han inte skrek men tänkte samtidigt att de var normalt. Alla bebisar skriker inte. Frågade goben vad det blev. En pojke sa han. Är du säker? Jag tror de.
Sen blev det bråttom och de sprang iväg och tog med sig goben. Och där låg jag med uppknäppt sjukhusskjorta och utan en bebis. Och allt var så dubbelt. Det var så skönt att det äntligen var över. Jag var så lättad för att smärtan äntligen släppt. Men samtidigt orolig för vad som hände med min bebis.
Bm sydde mig och jag andades lustgas. Hade bara spruckit lite och hade han inte fötts med armen runt hakan/halsen så hade jag inte spruckit alls. Senare sa hon att de var därför det hade gjort så vansinnigt ont just när han kom ut. Undersköterskan ville att jag skulle lägga ifrån mig masken medan bm sydde. Sa att de skulle göra ont. Hon sa att jag inte kunde veta de om jag inte provade utan. La ifrån mig masken men då var de nästan klart.

En sköterska kom in och sa att allt var bra. De hade inte fått bebisen att anda och det var därför de sprang iväg. Frågade vad det blev, igen. En pojke, svarade hon.
Sedan kom goben och krabaten. Och allt var bra.
7 timmar senare satt vi i bilen på väg hem.

brickan

krabaten


på väg hem


hemma med båda barnen

Och vilken träningsvärk jag hade i axlarna och skulderbladen någon dag efter förlossningen. Näsan och kinderna värkte efter lustgasmasken och jag hade ett stort blåmärke där BM tryckt på för att hjälpa krabaten till världen.
Men det var det värt. För vi hade ju fått världens finaste lilla krabat.

måste be goben läsa igenom allt och se om jag glömt någonting eller om jag minns fel. så det kanske kommer en ny version senare :)