För ett tag sedan fick jag i uppgift att analysera en låt i svenskan. Jag valde Frank Sinatras Thats life och vill dela med mig av min analys.
Jag tror att många har att tjäna på att försöka gå in i det här tankesättet.

Sedan jag börjat tillämpa det här tankesättet har jag höjt upp 4 gymnasiekurser från G till MVG och fått in ett VG på en kurs jag med nöd och näppe tog mig igenom under gymnasiet.

That´s life

Jag har valt Frank Sinatras That´s life för att den återspeglar en filosofi jag själv försöker leva efter.

Låten handlar till mesta dels om chansen att lyckas. Den handlar om att alla har chansen, bara man inte ger upp. Man är sin egen boss och man kan inte skylla sina misstag på andra. Det är jag som ansvarar för mitt liv. Visst kan det vara tråkigt att skulden för mina misstag ligger på mig själv. Men samtidigt tillfaller äran för allt det positiva jag åstadkommit på mig. Och i slutändan tror jag att mina misslyckanden kommer blekna i jämförelse de lyckade bitarna i mitt liv.
Sedan kan man inte blunda för att man längst vägen kommer stöta på hinder som är mer eller mindra omöjliga att förutspå eller påverka. Här gäller det att göra det bästa av situationen. Jag tycker att en del av refrängen säger det bra:

Each time I find myself, flat on my face,
I pick myself up and get back in the race.

Det är tillåtet att misslyckas. Det går inte att leva ett innehållsrikt och tillfredställande liv utan misstag. Vi måste få lära oss och utvecklas. Jag säger inte att det inte är tillåtet att ångra och älta. Men tillslut kommer man till en punkt där det är dags att resa sig upp och gå vidare.
Vi lever i ett samhälle som tillåter detta. Alla här chansen, man behöver inte födas med silversked i mun. Däremot kan vissa få arbeta sig uppåt, den hårda vägen. Man behöver inte bli kvar i den rollen man blivit tilldelad från födseln.

I've been a puppet, a pauper, a pirate,
A poet, a pawn and a king.


Vi ser även klart och tydligt att texten referera till skadeglädjen hos människor. Och den kan vi inte neka till, inte ens den skadeglädje vi återfinner inom oss själva. Man behöver nog inte gräva allt för djupt för att hitta en känsla av att vilja se någon man ogillar falla. Står jag bredvid någon som misslyckats framstår jag framgångsrik. Det är en genväg. Och det är en genväg alla provat på. Speciellt i en yngre ålder. Att förneka det vore enbart idiotiskt.
Med åren kommer förhoppningsvis erfarenhet och vishet. Vi inser att genvägar inte gynnar oss, även om de är väldigt lockande. Vi inser även att man inte behöver tycka om alla men det behöver inte innebära att vi önskar dem olycka. Det vinner vi ingenting på. Även om avundens fula tryne gör sig påmint under svagare stunder.  
Om man en gång i tiden varit lite godtrogen så får man också lära sig att man inte kan lita på alla. Vill man ta sig framåt i karriären får man arbeta hårt. Förhoppningsvis har man valt ett mål där samarbete mellan människor ingår. Men ju mindre plats det finns på toppen desto fler hugg i ryggen får man räkna med.
Följande text handlar om två typer av människor.

I said that's life, and as funny as it may seem
Some people get their kicks,
Stompin' on a dream

Den ena typen av människa är den som aldrig växt upp ur barndomens önskan om genvägar. Den andra typen av människa är den som inte vill dela med sig av rampljuset

Jag måste säga att jag nästan avundas människor som har en sådan passion för någonting som jag tror att Frank Sinatra hade för sin musik. Här tänker jag främst på den sista versen i låten

Many times I thought of cutting out
But my heart won't buy it

Jag hoppas verkligen att jag en dag ska kunna känna så inför mitt leverbröd, eller för någon slags hobby. Vilket som, bara jag får uppleva passionen .
Att avvisat chansen till lugn och ro bara för att vägen visat sig vara svårgenomtränglig hjälper nog en att växa som människa. Att sedan faktiskt ta sig igenom svårigheterna utan att ge upp höjer nog självförtroende ännu ett snäpp.