Oj, oj hörrni. Helt plötsligt känner jag mig lite stressad. Det är ju julafton om 4 dagar!
Listorna här hemma blir längre och längre. Även om vi ska vara hemma hos min älskade mor tillsammans med syster och hennes familj (+ att vi ska besöka pappsi och gobens föräldrar en sväng) så ska vi fixa ett julbord här hemma. Vilket betyder att vi måste handla.
Bolaget ska besökas så vi får oss en flaska vin eller två. Jag har tagit på mig det ansvaret inför det gemensamma julbordet hos mamma. Bra att jag (=tidsperfektionisten med de 500 listorna) lämnar det till sista sekund!
Jag borde verkligen besöka min studievägledare innan lovet. Förslagsvis idag!
Jag måste gå igenom julklapparna och se vilka som ska med till Haparanda och vilka som ska stanna kvar i Kalix. Däremot väntar jag med att slå in dem tills den 23:e, då åker jag med hela stora säcken till syster där vi gör det tillsammans.
Den sista julklappen ska inhandlas. Men det gör vi när vi kommer till Haparanda den 23:e.
Köttbullarna ska rullas, städningen innan vi åker ska fixas, tvättkorgarna passerade gränsen för ”överfull” för ett par dagar sedan, väskorna ska packas, barnens julklappar till alla är ogjorda och … ja jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet.
Och vet in vad? Det känns underbart! Denna hur-fan-ska-jag-hinna-med-allt-?-!  känslan andas jul, jag menar vad vore väl julen utan sista minuten paniken?

I slutändan vet vi ju alla att julafton kommer varesig vi har hunnit med eller inte. Och då gäller det att välja. Vi kan njuta av ett par lediga dagar, av högtidskänslan och närheten till dem vi bryr oss om. Eller så kan vi sura för att vi inte hann lägga in sillen själva.
Ditt liv – ditt val.