Just nu känner jag mig väldigt omotiverad. Det gäller inte bara skolan utan … det mesta helt enkelt.
Goben var hem igår och jag ville verkligen inte att han skulle åka iväg på morgonen, men det var han ju tvungen att göra. Och nu saknar jag honom och vill att han ska komma hem igen. Dels för att jag saknar honom väldigt mycket men också för att jag inte orkar helt själv just nu. Det är tungt att ta hand om småtrollen och hushållet själv.
De ska hämtas från fsk 16.30. Då måste jag vara klar med pluggandet för dagen, för efter att de älskade ungarna kommer hem kan man inte sitta vid böckerna. Det finns inte en chans. Samvetet för att de har så långa dagar på fsk behöver vi inte ens gå in på. Men nu är det så det är. Jag skulle inte klara av skolan annars.
När jag väl hämtar dem på fsk är alla hungriga och blodsockernivån är nästan på botten. Det är sura miner fram tills middagen står på bordet. Efter middagen väntar diskhögen, alla amtrester som Bobo slänger omkring med när han äter, dammsugning, tvätt och allt annat som tillhör hushållsysslorna. Barnen är för det mesta ganska trötta vid det här laget och för att de ska hålla sig vakna spenderar vi för det mesta tiden mellan middagen och nattningen utomhus. Det brukar fungera bra. Nattningen är för det mesta lite kaotisk. Eller vi skulle väl kunna kalla det välorganiserat kaos. Varje kväll ser likadan ut. Alla är trötta. Jag erbjuder tösan gröt men hon ska inte ha. När jag matar Bobo med gröt så duger det helt plötsligt för henne med. Nu för tiden får Bobo en dubbelportion på kvällen så storasyster kan smaka utan problem. Sedan står båda barnen och skriker eller drar ut allt ur alla lådor och skåp på marknivå medan jag diskar rent flaskorna. Bobo skriker medan jag försöker pussa tösan god natt. Tösan springer upp ur sängen när jag försöker natta Bobo. Efter att de somnat skulle disken och allt annat behöva tas hand om men nu när Bobo sover i vardagsrummet (pga hosta, han sover väldigt dåligt nu) så vågar jag knappt röra mig i lägenheten.
Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Just nu är vi inne i en ganska frustrerande situation med goben arbete, min skola och barnens dåliga nattsömn. Det blir bättre.

Det blir nog bättre redan idag för jag fick just veta att älskade goben är på väg hem nu. Min kärlek. Kanske blir den här eftermiddagen inte så kaotisk endå. Och även om den blir det så överlever jag. Det är värt det, varenda lite sekund av allt skrik och tjorv och tjafs. Man får bara påminna sig själv om det ibland ;)