Så här i efterhand är det lätt att märka när man inte varit ute tillräckligt. Frisk luft och solsken är välbehövligt. Utan det blir man lätt grinig och irriterad. Man fokuserar på problemen, enbart på problemen. Men det förstår man ju inte där och då.
Efter ett par timmars utelek inser man plötsligt att världen inte alls är en så hemsk plats. Man inser att det visst går att vänta ett litet tag till, att det faktiskt kanske löser sig. Att det finns flera olika alternativ och något av dem borde ju klaffa! Allt man kan göra är att försöka. Att försöka sitt allra, allra bästa.