Vilken effektiv dag jag har haft idag!
Dagen började med ett besök hos en av grannarna. Där fick barnen leka av sig och tigga glass. Efter ett tag var det dags att gå hem och packa upp de sista lådorna i sovrummet och käka lunch. Sedan tyckte jag barnen kunde behöva springa av sig så vi begav oss ut till lekparken där det blev en del stoj och stim innan vi gick in igen.
Och här inne har vi nu befunnit oss hela eftermiddagen och kvällen. Jag har tvättat ett par maskiner, bytt sängkläder, vikt torr tvätt, dammsuga, dammtorka och skurat i sovrummet, vardagsrummet och köket. Dessutom har jag organiserat upp databordet och bokhyllan och lite annat småplock som behövt en ny plats i detta nya hem.

Nu väntar jag på att tvättmaskinen ska snurra klart för sedan ska jag och ungarna hoppa i duschen.

Tänk att vi går in i en ny vecka, redan! Igår kväll var jag väldigt trött. Jobbet kräver en hel del och det blir inte många lugna stunder. Jag tror aldrig jag har varit på en avdelning där man får springa så mycket. Men det kan ju bero på att vi var två vikarier som inte riktigt fått in rutinen. När den väl sitter så ska vi nog få sitta ner ett par gånger om dagen. Kaffepausen är faktiskt väldigt viktig för att man ska orka med!
Hur som helst så har jag sovit över tio timmar! Vilken tur att mamma lät barnen vara uppe lite senare här på kvällen för då hade de ro att sova till efter åtta på morgonen med mig. Det är tacksamt.

Idag är jag ledig hela långa dagen. Tösan har önskat hälsa på hos grannen så det ska vi nog göra nu på morgonen. Sedan hade jag tänkt städa. Städa och fixa och sortera. Vi har fortfarande en del kartonger som är ouppackade. Det finns en del vinterkläder som ska sorteras, packas ihop och föras ner i förrådet. Och så vill jag gärna skura golven och dammtorka. Det har vi inte hunnit göra sen vi flyttstädade (jag städar alltid ur lägenheten jag flyttar in i)!  
Så mycket för en lat ledig måndag. Nåja, det blir nog fint. Jag vill göra bort allt det tråkiga för att sedan kunna njuta av helgen när Goben kommer hem igen.

Då var det söndag. Idag jobbar jag en delad tur, sedan får jag vara ledig på måndag.
Tyvärr åker Goben idag och det känns som att jag knappt har hunnit kramas med honom. Det är så tråkigt när vi ”jobbar om” varandra. Och helgpassen som alltid är så långa för min del, man hinner knappt vara hemma mellan varven. Och jag har knappt hunnit träffa barnen. Jag ogillar att göra kvällspass efterföljt av morgonpass. Då får man lämna bustrollen mitt på dagen och när man kommer hem sover de små liven och på morgonen sover de fortfarande. Stackarna tror ju att jag spenderar nätterna på jobbet! Haha.
Men nästa helg är jag ledig och då hinner vi umgås. Hela familjen!

Min första helg för den här perioden har gått bra. Helgerna brukar vara lite speciella. Rutinerna blir annorlunda och man är färre i personalstyrkan. Men det brukar gå bra och man brukar känna att det är helg. Det blir liksom en annan stämning. Helgstämning :). Dessutom har jag arbetat med väldigt trevliga människor och de släppte till och med lös mig med en annan vikarie så vi fick husera ensamma på bygget. Det var väldigt lärorikt då vi fick ta eget ansvar och det kändes att man växt en hel del i rollen under slutet av dagen.
Nu tror jag minsann att jag ska äta en rejäl frukost då det är ett tag kvar tills lunch. Delad tur innebär ett 10 timmars arbetspass fördelat mellan 7-12 och 16-21. Så både lunch och middag ska intas mellan 12-16. Huu, jag gillar det inte.

Igår arbetade jag mitt första arbetspass på den första raden som jag blivit tilldelad. Det fortsätter både idag och imorgon. Helt ärligt så känns det mindre kul att inleda arbetet med en helg men det betyder att jag får bli ledig mitt i veckan så det får gå. Synd bara att jag knappt hinner träffa finaste Goben nu när han är hemma. Jag har långa turer alla dagar och söndagen är dessutom en delad 10 timmars tur. Och när jag äntligen är ledig på måndag så har han åkt.
Nåja, förhållandet stärkas av lite distans. Saknad och längtan är inte farligt.

I eftermiddag, när jag slutat, ska vi åka till Haparanda för att hälsa på. Lillayster har fyllt år så vi ska dit och säga grattis. Dessutom ska vi svänga förbi skopunkten och inhandla nya ”springskor” och sandaler.


Fastän skolan har slutat så är de full rulle. Skolan är utbytt mot studier mot arbetet. Fördelen är att när jag nu kommer hem så kommer jag hem. Då är jag ledig och så enkelt är det!

Med morgonkaffet i högsta hugg gäspar jag mig igenom denna morgon.
Bobo ansåg nämligen att den bästa aktiviteten man kan tänka sig klockan 05.00 var att springa mellan sin egen säng och föräldrarnas säng. Gång på gång på gång. Jag var inte road. Men jag vägrade gå upp. Fem är för tidigt. Även om det är ljust som mitt på ljusa dagen. Jag försökte få honom att ligga hos mig, stryka i håret och slå på en film men nej. Upp och ner, fram och tillbaka.
Nåja, tur man är supermorsa liksom!  
Någon som kommer och håller mig vaken i eftermiddag?

Nu ska jag försöka få i mig någon slags frukost. Idag fortsätter inskolningen och sedan är resten av dagen oplanerad.

 

Bobo trivs ute på förskolans gård.

Inskolningen igår gick väldigt bra. Barnen kände sig som hemma direkt. Tösan kom ihåg alla spel hon spelat där tidigare och vart målarhörnan fanns. Bobo var lite arg för att de skulle vara inne men det är ju så det brukar vara på inskolningar. Inne först, ute sen.

Efter förskolan hade vi besök av F och hennes pojkar. Bobo kom verkligen upp i varv vilket avslutades med att han däckade i soffan alldeles för sent.

Efter middagen begav vi oss ut, i hopp om att inte dra ut på läggningen allt för mycket. Vi har en helt ok lekpark här utanför och där samlas en hel hop med barn och föräldrar. Igår var vi kring 5 mammor och … ja en jäkla massa barn. Trevligt, trevligt. Jag känner dem inte så bra, ännu, men jag vet att minst två av dem har karlar som arbetar borta. Det känns alltid trevligt att veta att man inte är ensam om att vara ensam ;)

 

Måndag, vecka 24. Ny vecka, nya utmaningar och nya tag. Ungefär så.
Måndagen började med att Goben åkte iväg. Den lilla filuren fick ett telefonsamtal förra veckan och hans närvaro önskades i Skellefteå där han kommer jobba hela sommaren. Kan ni tänka er, just när vi flyttat upp igen! Nåja, det är under en begränsad tid och han kommer hem varje vecka.
Så Goben är iväg och får ta sig an nya utmaningar.

Idag ska jag börja skola in barnen på den gamla förskolan. Det ska bli så kul att träffa de gamla pedagogerna, jag har saknat dem så mkt när vi varit borta (!), och återse de gamla lokalerna. Det ska bli spännande att se om barnen kommer ihåg.

Nej nu ska jag ta tag i morgonsysslorna så vi kommer oss iväg i tid!

Igår hade vi en riktigt fin dag. Som ni såg i det tidigare inlägget började dagen väldigt bra. Sedan fortsatte den med kalas, en snabb besök på viltfarmen där barnen bland annat fick åka bandvagn och avslutades med att mor med familj var här och åt middag. Det går att ha bra dagar trotts allt regn som envisas med att falla.

Denna morgon inleddes med mys. Båda Tösan och Goben ville mysa, ligga nära och kramas. Efter ett tag kröp även Bobo upp i sängen och familjen var komplett.
Alla ville vara nära och det går ju inte att inte vara megalycklig när man har en sådan fin familj.
Efter en hel del kramar, kli på ryggen, fingrar genom håret och andra ömhetsbedyrande steg vi upp för att äta frukost.
Helgfrukost är bland de bästa som finns. Ingen har bråttom och man dukar fram lite extra. Idag blev det polarbrödsmacka med sallat, gurka, gravad lax och ägg. Mums!  

Få se vad resten av dagen har att bjuda på.

Nu har jag landat hemma och det börjar gå upp för mig: Jag är klar! Jag vaknade upp och insåg att det kändes lite tomt. För det fanns inga ekvationer som väntade på att jag skulle lösa dem, det fanns inga reaktioner som väntade på att bli balanserade och det fanns inga formelsamlingar eller enheter som behövde nötas in.
För jag är färdig och jag fixade det! Det har gått ett år sedan jag, på darriga ben, klev in på universitetet och var livrädd för att mitt namn inte skulle ropas upp. Det är ett år sedan jag våndades och nästan ångrade och var så rädd för att någon skulle inse att jag inte hade den blekaste aning om vad jag gjorde. Att jag bara var där och egentligen inte besatt någon speciell kunskap eller inlärningsförmåga.
Med facit i hand kan jag säga att jag inte hade någonting att frukta. För jag klarade det. Jag tog mig igenom många och långa timmar framför böckerna och framför lärarna. Jag lärde känna nya människor och nya platser. Jag balanserade familjelivet med studielivet samtidigt som jag försökte skapa nya kontakter och även om vissa delar fick stå tillbaka i perioder så tog vi oss igenom det.

Nu påbörjar vi ett nytt kapitel. Nu låter vi nya äventyr ta sin börjar och jag ser fram emot det. Jag välkomna alla nya utmaningar samtidigt som jag nästan sörjer det jag lämna bakom. För det var en väldigt fin tid. Trots allt slit och all frustration som uppstod mellan varven.
Men jag försöker minnas den tiden med ett leende. Jag är så tacksam för all kunskap som gjort tillgänglig och att jag har fått ta del av det.

Och jag är så tacksam för att jag klarade det!

Jag sitter på bussen på väg hem och läser om hur ljusets fart alltid är konstant i förhållande till betraktaren. Och det är så otroligt fascinerande och spännande! Hur går det till? Hur är det möjligt?!
Fysiken är underbart underlig och erbjuder många långa och underhållande timmar av tankeverksamhet.