Nu har jag landat hemma och det börjar gå upp för mig: Jag är klar! Jag vaknade upp och insåg att det kändes lite tomt. För det fanns inga ekvationer som väntade på att jag skulle lösa dem, det fanns inga reaktioner som väntade på att bli balanserade och det fanns inga formelsamlingar eller enheter som behövde nötas in.
För jag är färdig och jag fixade det! Det har gått ett år sedan jag, på darriga ben, klev in på universitetet och var livrädd för att mitt namn inte skulle ropas upp. Det är ett år sedan jag våndades och nästan ångrade och var så rädd för att någon skulle inse att jag inte hade den blekaste aning om vad jag gjorde. Att jag bara var där och egentligen inte besatt någon speciell kunskap eller inlärningsförmåga.
Med facit i hand kan jag säga att jag inte hade någonting att frukta. För jag klarade det. Jag tog mig igenom många och långa timmar framför böckerna och framför lärarna. Jag lärde känna nya människor och nya platser. Jag balanserade familjelivet med studielivet samtidigt som jag försökte skapa nya kontakter och även om vissa delar fick stå tillbaka i perioder så tog vi oss igenom det.

Nu påbörjar vi ett nytt kapitel. Nu låter vi nya äventyr ta sin börjar och jag ser fram emot det. Jag välkomna alla nya utmaningar samtidigt som jag nästan sörjer det jag lämna bakom. För det var en väldigt fin tid. Trots allt slit och all frustration som uppstod mellan varven.
Men jag försöker minnas den tiden med ett leende. Jag är så tacksam för all kunskap som gjort tillgänglig och att jag har fått ta del av det.

Och jag är så tacksam för att jag klarade det!