Just nu känns det lite konstigt. Det känns som om tiden går väldigt fort samtidigt som känslan av ”är det bara tisdag” infinner sig. Det känns som att det var nyss jag styrde mina nervösa steg mot campus för uppropet och jag var så rädd för att just mitt namn inte skulle vara med. Men nu är det snart slut. Det är inte många veckor kvar till sista tentan. Och därmed kommer nästa konstiga känsla. För det känns lite sorligt. Det är ett avslut på någonting väldigt stort för mig. Men samtidigt ska det bli så skönt att få sommarlov (föräldraledighet). Som jag längtar efter lata sommardagar! Och som jag bävar för den sista kraftansträngningen!

Dessutom räknar vi ju ner inför flytten. Nu är det bara 18 dagar kvar!
Vi har ett gäng banakartonger hemma som väntar på att bli packade. Och då menar jag verkligen ett gäng. Tänk er ett par rader med banakartonger som går från golv till tak.  Som tur är brukar jag ha en någorlunda god framförhållning (skratta inte!) och jag har redan packat ihop 6-7 lådor under föregående vecka. Och Goben hjälpte till med den sista. Han börjar nog också inse att det inte är så bara att flytta ett helt hushåll så pass många mil.

Ja det är mycket som upptar tankeverksamheten. Dessutom känner jag att halsen inte riktigt är som den ska. Det ömmar och morgonkaffet verkar inte kunna skrämma iväg eländet. Förhoppningsvis är det någonting som försvinner med dagen. Jag har inte tid att bli sjuk nu!