Barnen ville cykla själva men det sa vi tvärt Nej till. Visst trampar de på bra. 10 km fungerar om man rastar lite emellanåt. Men den här sträckan … nej. Nej och åter nej. Men det betyder inte att de fick sitta hela biten. Varje gång vi närmade oss en brant backe stannade vi så de fick gå.  

 

 

Vi cyklade från centrala Kalix in till Björkfors och sedan vidare mot Hirvijärvi, Leipijärvi och Kukkola.   

 

Vi hjälptes åt att dra cykelvagnen. Fast helt 

ärligt så drog maken längst. 

 

 

Vid Hirvijärvi stannade vi för en rast. Där åt vi medpackade smörgåsar och choklad. Mums! 

Matrast vid Hirvijärvi.

 

 

Från Kukkola var det inte långt kvar hem till mor min. Ju närmare vi kom desto mer började benen och ryggen värka. De fem sista kilometerna var riktigt tunga. Huu! 

Härifrån är det inte långt till mål.

 

Kämpa!

Efter 55 km var vi framme hos mamma. Det tog oss 4 timmar och 23 minuter (då har jag räknat bort rasten).  

Vid mål väntade både middag och bastu. Det var riktigt nice.  

Hela familje uppskattade bastun efter äventyret. Att dessutom

få steka korv på aggregatet gjorde det hela ännu bättre.

 

Det gjorde vi bra!

 

 

 

Några tips för er som vill prova något liknande med småbarn:

Se till att barnen är någorlunda vana vid att sitta still. Vi försökte låta dem gå en del men ibland blev det långa sträckor mellan bensträckarna. Våra kids är vana vid att sitta i bilden då vi farit runt en hel del med dem och de roas lätt genom sånger och rim.

Ta med energi. Dels något som lätt går att sätta i sig i farten och dels något mer matigt för de längre pauserna. Och glöm inte vattnet!  

Ha inte bråttom. Det får ta den tid det tar. Det är inte en tävlig. Det är en upplevelse!

Hörrni jag vet att jag tjatar men Vetenskapens värld sände ett väldigt intressant avsnitt i måndags. Det handlar om fett och socker och vilken av dessa ingredienser som egentligen är farligast för oss. Det är ett aktuellt ämne nu med alla dieter som florerar och jag tänker väl att både en och annan är intresserade av att se över formen innan sommaren. Speciellt nu när våren har kommit så tidigt. Men tar er tid att se det här innan ni bestämmer er för att lägga om era kostvanor helt!

Klicka här för att komma direkt till avsnittet.

God morgon! Jag sitter här på bussen på väg mot ännu en dag på skolan. Ännu en dag fylld av kunskap, glädje och frustration. Ännu en dag med räknande, skrivande och microköande. Och ännu en dag med bussåkande. Jag pendlar ju som sagt på heltid nu. Nu vet jag inte hur mycket erfarenhet ni har utav att åka buss men de flesta har väl åkt lite då och då. Och jag antar att de som åkt lite mer kommer hålla med mig nu när jag börjar klaga. För ja, detta är ett sådant inlägg. Ett inlägg enbart för att klaga!

Så let do it. Här kommer Saker jag stör mig på när jag åker buss listan:

5. Internet. Det är meningen att det ska finnas nät på bussen. Detta nät fungerar ungefär hälften av gångerna. Är man då som jag och tänker att man ska passa på att läsa igenom dagens powerpoint presentationer som ligger ute på nätet blir man lite lätt frustrerad när det inte går.

4. Människor som betalar med kontanter. Eller med betalkort för den delen Det segar ner kön. När jag stiger på bussen på morgonen står det en annan buss framför min buss. Och denna andra buss är, alltid, igång. Så medan folk fumlar med pengar och pin-koder så får jag snällt och fint stå där och andras in avgaserna. Köp busskort!

3. Bussen framför min buss på morgonen. Se punkten ovan.

2. Människor som är sjuka. Speciellt när de hostar och nyser. Ja, jag förstår att man inte kan stanna hemma bara för att man är förkyld. Och ja jag vet att många åker just den här bussen till sjukhuset i grannkommunen. Men det hindrar mig inte ifrån att störa mig på det något fruktansvärt mycket då jag verkligen inte har lust att bli smittad av andras sjukdom.

1. Människorna som pratar i mobiltelefon. Speciellt de som pratar högt. Och skärskilt speciellt när de pratar om privata saker, eller när de pratar skit om någon. Var vänlig och sköt det snyggt, om ni nu måste smutskasta andra människor. 

För ett par veckor sedan fick jag för mig att vi behövde ett nytt vardagsrumsbord. Vi har egentligen behövt ett nytt rätt länge men så fick jag för mig att vi skulle göra ett nytt. Så vi barinstormade lite, googlade lite och så åkte vi hem till mamma för att rota runt i deras lada. 

 

I vanlig ordning hittar man allt mellan himmel och jord när man rotar runt där hos min mor. Och vi hittade det vi behövde. Lite lådor och lite plankor. Lite verktyg och lite utrymme.   

 

Här känner jag mig lite tvungen att inflika att jag också bidragit till bygget genom att slipa och hamra en del. Fastän det inte är dokumenterat! 

 

Slutresultatet ser ni här:

 

 

 

 Jag är väldigt nöjd!

Nu när solen lyser allt mer och mer så blir också suget på att vara utomhus starkare. Det är knappt ett sug någon mer, det är ett begär. Ett måste. Tyvärr är det lite för blött för att vi ska kunna springa runt i skogen och tills det torkar upp får vi nöja oss med de asfalterade vägarna. Och det duger fint. Bara vi får komma ut.

Vi går gärna. Speciellt med barnen. Jag hoppas det ska bli en naturlig del av deras liv. Man går, eller cyklar, när man kan. Antingen för att transportera sig från en punkt till en annan eller så bara för att kroppen ska få röra på sig lite. De är rätt duktiga på det där med att gå och cykla, våra små trollungar. I fredags var vi ute på en kvällsrunda och de trampade igenom över fem kilometer utan att klaga. Men visst, ibland blir det gnäll. Ibland blir de små benen trötta och allt blir sådär jätte gnälligt. Och det är då man får anstränga sig lite som vuxen. Det är då man får göra någonting roligt av den där vinden som envisas med att blåsa i ansiktet. Det är då man berättat om Busiga Vindbarn som rymmer från sina vindföräldrar och försöker gömma sig i människobarnens öron. För ni vet väl om att det är därför vinden envisas med att blåsa en rakt upp i ansiktet?