Nu när solen lyser allt mer och mer så blir också suget på att vara utomhus starkare. Det är knappt ett sug någon mer, det är ett begär. Ett måste. Tyvärr är det lite för blött för att vi ska kunna springa runt i skogen och tills det torkar upp får vi nöja oss med de asfalterade vägarna. Och det duger fint. Bara vi får komma ut.

Vi går gärna. Speciellt med barnen. Jag hoppas det ska bli en naturlig del av deras liv. Man går, eller cyklar, när man kan. Antingen för att transportera sig från en punkt till en annan eller så bara för att kroppen ska få röra på sig lite. De är rätt duktiga på det där med att gå och cykla, våra små trollungar. I fredags var vi ute på en kvällsrunda och de trampade igenom över fem kilometer utan att klaga. Men visst, ibland blir det gnäll. Ibland blir de små benen trötta och allt blir sådär jätte gnälligt. Och det är då man får anstränga sig lite som vuxen. Det är då man får göra någonting roligt av den där vinden som envisas med att blåsa i ansiktet. Det är då man berättat om Busiga Vindbarn som rymmer från sina vindföräldrar och försöker gömma sig i människobarnens öron. För ni vet väl om att det är därför vinden envisas med att blåsa en rakt upp i ansiktet?